Gästinlägg...Cilla & Tobbe

Till slut kom den då, landningen på flygplatsen i San Francisco, av vissa mer efterlängtad än av andra. Väl förbi gränsvakterna, som stämplade pass och röntgade (för 3:e gången) någons väska, klev vi ut i ankomsthalen och möttes av en vajande svensk flagga och en skylt där Tobbe & Cilla hälsades välkomna. Kan det bli mycket bättre än så? Efter sedvanligt kramkalas och diverse påpekanden om hur mycket lättare samtliga blivit (utom av en som behöver ”tjocka” till sig lite istället) for bilen mot Palo Alto.

Väl där var vissa tröttare och mättare än andra. Efter en stunds sömn, lite ensam vakentid för vissa och sedan lite mer sömn, var det dags för att upptäcka Stanford. Kan beskrivas som ett flashigt ställe. Fullt med hjärnceller.  Fear the tree!

Kvällen var en lång kamp mot sömnen för vissa, medans andra glatt surrade om att ”vi får inte sova före tio”. Men för dem kommer oftast morgonen som en överraskning. Varje dag! Lite som måltider faktiskt. För andra då.

Vi har även hunnit med en underbar Thanksgivingmiddag, kalkon och grejer. Bara Tobbe som fortfarande kan tänka sig att äta pecanpaj. Vi var väldigt tacksamma för mycket, Catta hade husförhör

.

Gran med tillhörande bil

Sen var det ju det där med shopping. Här är det tveksamt om ett stycke i ett blogginlägg kan göra rättvisa åt det som utspelat sig på denna arena, men ett försök kan gott låta sig göras. Vi började med att gå runt i ett shoppingcenter nära Stanford, mest för att kolla in utbudet liksom. Vi hade hört att här var det dyrt och såg det mest som en inkörsport till den tyngre shopping som snart skulle ta vid. Friluftsbutiker varvades med mer vanliga klädesbutiker, allt av både kända och okända märken. Kreditkorten glödde!!

Eller nej, inte riktigt glödde, men några köp gjordes och Tobbe har till slut fått sin vinterjacka. (Den har varit behövd de tre senaste åren men har liksom aldrig riktigt infunnit sig…) Och Cilla sina jeans. Fem par! Men det är en senare shoppingstory.

I lördags, 26 nov, satte vi oss alla i bilen för en kustnära tur. Måhända har vi (Tobbe & Cilla) inte riktigt vant oss vid storleken på portionerna av mat man får här eller på storleken på muggarna som kaffet (jo, det går att kalla kaffe) kommer i, där den minsta storleken här är en stor kaffe hemma… men det där är något som går att vänja sig vid. Naturen och vyerna som mötte två hösttrötta svenska denna soliga och varma novemberdag tröttnar man inte på.  Fötterna badades och surfarna iakttogs. Sen blev det mer shopping. Ihop med 20 000 andra, i en galleria. Galet, men alla hittade något. Trötta och nöjda åkte vid sedan hem. Och sov. Typ. 

You looking at ME?

Light my fire

Mest kallt, men lite skönt

I söndags var det så dags för The Rock. Alcatraz. Men först var det fejkat gruppfoto framför Klippan. Väldigt tacky. Vi köpte det inte. Men kanske hade det blivit Michelles bästa julklapp. Ever! Klippan var hur som helst häftig. Det började med varningar om den branta stigningen från hamnen upp till fängelset. Det fanns skjuts att tillgå om man behövde, men gamlingar och funktionshindrade hade företräde. Denna enorma brant visade sig inte ens kunna ge styrfart åt en pulka. Så upp kom vi, hörlurar på och så gick vi den guidade turen på 40 minuter. Meny som var upphängd i matsalen var vad som serverades på Cattas födelsedag, fast ungfär 20 år innan hon föddes. 

Ah, lite sol på magen är gott det!

Genom detta hål i betongen krälade fången ut.

Frukost är gott!

Alcatraz var mindre än vad man kan tro, men samtidigt imponerade. Fyllt av historia, livsöden och utsatt för vädrets makter ligger ön inte långt utanför San Franciscos pirar, men vattnet är kallt och väldigt strömt. Klipporna får stå emot våg efter våg och de salta vindarna äter sig in i betogen. En hård plats där personer som Al Capone och Gene "machine Gun" Kelly satt. Det hela var ett besök som kommer leva kvar i minnet under lång tid framöver. 

Fortsättning följer... om någon dag eller så.