Fick ytterligare en lektion i amerikansk byråkrati häromdagen när jag skulle ansöka om mitt social security number. Det började bra med att jag hoppade av bussen på fel hållplats. Tydligen finns det två 700 El Camino Real. INTE helt nära varandra. Så det blev lite snurrande och 3 bussresor istället för två. Ja det är dags att börja leta bil....
Väl på plats så var det som vid visum ansökan bara att ta en lapp och sätta sig och vänta, och vänta, och vänta och vänta....
Försökte dagarna innan boka tid via telefon och online, men för att komma fram behövde man ha vad då? Jo ett social security number....
Hursomhelst så blev det nån timme senare min tur att komma fram till luckan. Väl där möter jag en charmig man som under hela dom 20 minuterna jag sitter där säger typ 5 ord. Jag visar mina dokument, mannen i luckan tittar på dom och väljer ut alla UTOM det från Stanford som jag väntat på i ett par veckor. Det får jag tillbaka. Sedan börjar en intressant ansökningsprocess. Mannen knappar in exakt samma saker som jag skrivit på blanketterna. Nämde jag att mannen var enarmad... När denna långsamma pekfingervals är över får jag ett kvitto, kortet ska komma med posten. Så var det med det.
Det är ju det jag alltid har sagt. Det är lärorikt och utvecklande att bo utomlands. Man får plocka fram och träna dolda sidor i sin personlighet.
SvaraRaderaKram
Mamma